“Tänk om jag är sämst?”

Idag skriver vi om att vara “sämst” på passet, jämförelse och hur du kan tänka när du ska börja träna.

“Tänk om jag är dålig.”

“Tänk om jag är sämst på passet.”

“Tänk om alla tittar.”

“Tänk om jag inte fattar.”

Jag vill börja med att säga att det där är något av det vanligaste som finns i huvudet när man ska börja träna.

Det är inte konstigt, och det betyder bara att du är på väg att göra något som är nytt, och när något är nytt så vill hjärnan gärna skydda dig från att känna dig dum eller utanför.

Men grejen är att du behöver inte vara bra för att få börja. Träning är inte ett prov du ska klara för att få vara med.

Träning är platsen där man lär sig, där man bygger upp kapacitet, där man blir tryggare, starkare och mer säker över tid. Ingen kommer dit färdig.

Alla som ser självsäkra ut idag har varit nya någon gång, även om det är lätt att glömma när man jämför sin första dag med någon annans år tre eller 10.

Och om vi ska prata om just den där rädslan att vara “sämst”, så vill jag vända lite på den… Säg att du faktiskt är den som lyfter lättast eller behöver mest pauser just den dagen. Vad betyder det egentligen? Det betyder inte att du inte hör hemma. Det betyder bara att du har en startpunkt. Och en startpunkt är inte något skamligt, den är bara. Det fina med startpunkter är att de går att flytta sig därifrån. Men man kan inte flytta sig innan man har vågat ställa sig där och säga: “Okej, här är jag.”

Något som också är värt att tänka på är att de flesta överskattar hur mycket andra tittar.

På ett pass är nästan alla upptagna med sitt.

• Folk är trötta, försöker komma ihåg vad som skulle göras, fokuserar på sin egen teknik eller sitt eget flås.

Och de som är vana, de brukar inte bli imponerade av att någon är “bra”, de blir imponerade av att någon dyker upp trots att det känns jobbigt. Den typen av mod känner man igen när man själv har varit där.

Jag tror också att mycket av det här handlar om jämförelse. För när du går in i ett träningsrum och ser någon som verkar kunna allt, då jämför du din början med deras mitt i resan. Du ser inte deras första veckor, du ser inte deras dåliga pass, du ser inte alla gånger de har tvivlat eller känt sig ringrostiga, du ser inte pauserna, skadorna, stressperioderna, eller hur länge de har hållit på. Du ser inte om de är en bra kompis, förälder, sambo och kollega.

Du ser bara en liten bit av deras historia och så låter du den bli en måttstock för dig.

Det blir ju inte rättvist.

Och sen finns det en annan viktig sak: många tolkar “ovana” som “dålig”.

Du blir snabbt andfådd och tänker att du är kass – men ofta är du bara ovan vid den typen av belastning.

Du känner dig klumpig och tänker att du inte har kroppskontroll, men ofta är det bara en ny rörelse, i en ny miljö, med en ny rytm.

Du måste tänka på allt och tror att du inte fattar, men det är så det är när man lär sig. Ovana känns i kroppen och i huvudet. Det är inte ett betyg på dig som person.

Om du vill ha ett sätt att tänka som brukar hjälpa direkt, så är det här:

—> du är inte där för att bevisa något. Du är där för att öva.

Om du går in med känslan att du måste prestera, då blir varje pass ett test och varje misstag ett bevis på att du “inte kan”.

—> Men om du går in med att du ska öva, då blir varje pass bara ett steg. Du behöver inte vinna rummet. Du behöver bara vara i rummet.

Och när du är ny, då är det faktiskt smart att ha som mål att du ska kunna komma tillbaka igen snart. Alltså att du tränar på en nivå som gör att du kan träna igen om två dagar, eller nästa vecka. För konsekvens slår maxinsats nästan varje gång, särskilt i början. Det är inte de pass du tar livet ur dig på som bygger en träningsvana – det är de pass du kan återhämta dig från. Det är där utvecklingen händer.

Oooooch här kommer också skalning in, och jag vill verkligen säga det tydligt: att skala är inte att misslyckas. Det är att träna klokt.

Ibland är det lättare vikter, ibland en enklare variant av en rörelse, ibland mer vila, ibland att du jobbar i ett lugnare tempo för att få tekniken att sitta. Skalning är inte en “genväg runt träning”. Det ÄR träning, bara på rätt nivå för dig just nu.

Så om du vill börja träna men fastnar i “tänk om jag är dålig”, då skulle jag vilja att du testar att byta fokus. Inte “hur står jag mig jämfört med alla andra?” utan “vad behöver jag idag för att ta ett steg framåt?” Inte “hur ser det ut?” utan “vad är nästa lilla sak jag kan göra?”

För varje gång du dyker upp, även när du är nervös, så tränar du inte bara kroppen. Du tränar din trygghet. Du tränar din rutin. Du tränar din känsla av att “jag kan göra nya saker även när jag inte känner mig redo”.

Och det är egentligen hela grejen. Du behöver inte vänta på dagen då du känner dig helt trygg. Ofta kommer tryggheten efteråt. Du börjar med ett litet steg, du får en bra upplevelse, du inser att du överlevde, och nästa gång är det lite mindre laddat. Det är så man bygger mod: genom att göra det, inte genom att tänka sig redo.

Så om du är den som är orolig för att vara sämst på passet: kom ändå. Kom som du är. Säg till coachen att du är ny och lite nervös. Skala utan att be om ursäkt. Vila när du behöver. Och låt de första passen få vara just det de är: början.

Hoppas det hjälper♥️